LIFESTYLE and INTERIOR by Sessan

måndag

6

oktober 2014

18

COMMENTS

Vem velger uførhet??

Written by , Posted in Ord med mening

sinnesrobön

Jag repeterar, igen & igen….

”GUD,
GE MIG SINNESRO
ATT ACCEPTERA DET JAG INTE KAN FÖRÄNDRA,
MOD ATT FÖRÄNDRA DET JAG KAN
OCH FÖRSTÅND ATT INSE SKILLNADEN”

Det är ingen happy måndag mina vänner, det går inte ens att klistra på idag & låtsas som. Idag känns det mörkt tomt & innehållslöst & jag tänker hålla kvar på den känslan till jag själv är mogen att ta av den där killiga offerkoftan som jag avskyr & väldigt ytterst sällan tillåter mig att ta på mig. Jag tänker stanna i känslan, till våran Joy kommer hem & jag måste lägga bort för hennes skull. Blåmåndag!? jag kallar den svartmåndag & jag tänker inte låtsas vara happy för en feelgood-blogg-stämning, för just nu känns det som inget positivt tänk i hela världen hjälper. Inget ändrar på det faktum att jag känner mig som en samhälls parasit som väljer det glada lata liv här i Norge & bara tankar välfärden för pengar som ufør.

Jag har haft sådan lust många gånger om, att skriva om hur jävligt det är & om hur ont det gör att stå utanför arbetslivet, men den där offerkoftan klär inte mig helt enkelt!! Något säger mig alltid att ”n å g o n  har det långt värre” & just dig någon, vill inte jag kränka i någon offer roll. Men vet du som läser här & eventuellt kanske till & med du som har det värre än mig, -idag ber jag om ursäkt för att jag tar på mig offerkoftan & sminkar min blogg med uppriktiga ärliga känslor. För detta är mitt liv & mina känslor, idag är jag en skadad fågel som flaxar vilt för att försöka lyfta & flyga iväg från all kränkning & skam känsla, idag vill jag ryta, ropa & skrika att det inte är så som jag blir framställd, det är inte så lätt som det låter, varför skall jag straffas igen igen & igen?

Idag gick vi upp till happy måndag, -ni vet ny vecka & blanka ark, som man så ofta läser om. Vi var måndags trötta här som i de flesta hem, lite extra trötta efter en skön höstferie vecka med lata morgnar & det där med hälsan är ju sådant jag inte går i djupet på. Ingen vill läsa om detaljerat & ingående jämmer & klagan om min hälsa, så det håller jag utanför. Jag spar er & kallar som regel det för skrutt-dag eller skrutt-kropp, ibland kraftigare uttryck….

Men jag är alltså ufør (sjuk pensionär) som följd av dessa skrutt-dagar & denna skrutt-kropp. Jag har liksom anpassat mitt omtal om min hälsosituation, till det samhället med friska, yrkes aktiva, politiker & andra lyckligt lottade omtalar oss som. Jag har liksom bagatelliserat min dåliga hälsa & mående, till den syn som jag som ufør oftast möts med!! Det smakar bäst för de flesta…

På försommaren fick alla uføre i Norge ett brev från myndigheterna om att man lägger om hela ufør ordningen. Nu skall det löna sig för alla uføre att börja jobba igen, nu skulle vi ”kunna välja” heter det så fint. Till saken hör att man redan sedan tidigare har kunnat välja att arbeta den tid man ev har kunnat. Denna ufør reform ville klart medföra att några uføre skulle få mera pengar & några kunde riskera att få mindre. Eftersom jag ser det som en väldigt liten möjlighet just nu att någon skulle vilja anställa mig för att komma & gå efter en kropp som inte bara jobbar emot hela samhällsuppbyggnaden & grund tanken på att alla skall försörja sig med yrkesaktivitet, utan även jobbar emot min hjärna som är som en turbo proppell som saftar på med den ena geniala kreativa arbetstanken efter den andra, så la jag brevet i ”bort-glemt-skuffen” som jag faktiskt lärt mig av NAV (norska FK). Man lägger jobbiga brev i den där skuffen & så lättar man inte på det före någon är riktigt jävla jobbig & kräver att det tas fram!!

Det framställs från myndigheter & media som att vi kunnat välja.

Idag var det Norsk media här & här som tvingade mig att om inte annat påminnas om att jag hade fått det där brevet på försommaren!! Idag fick vi veta att -Eftersom jag liksom ”VALT” att bli ufør & att vi är så idioter att vi har hus & billån kommer jag straffas med att få mellan 9-20.000 tusen mindre i året. Grattis du har just vunnit storvinsten Sessan. Regeringen har bestämt att uføre bör strypas än mer ekonomiskt from 1/1-2015 så de tvingas ut i arbete & de som inte kan det skall straffas dubbelt. Jag menar, -först står vi utanför den arbetsföra eliten i samhället & blir evigt omtalade som samhällsparasiter i media & andra elit sammanhang. Vilket för de allra allra flesta är en enorm sorg i sig. På det har vi vår dagliga hälsa som skall balanseras med de göromål man faktiskt måste göra för att hålla ett familje AS igång. Har man barn så kan man ju inte bara lägga sig i en vecka eller så & låta barnen ta över familjen AS, utan då måste man spetsa/spisse armbågarna, ta på sig masken & bygga upp höga murar så att man kan genomföra med värdighet, det nödvändigaste….

Det är här jag även skall påminna er som missat eller kanske rentav glömt att ni läst, att även min man som före detta arbetsgivare, ledare, rekryterare, bankanställd osv var med om en ful arbetsolycka i -06 som förpassade han till livet som pestig ufør. Så vi är två samhällsparasiter i detta hushåll som kämpar ideligen med att peppa varandra, förstå varandra, fördela arbetsbörda, ta över hela familjen AS när den andra ligger nede. Eftersom vi är två uføre har vi även redan straffats för våra liksom ”VAL om uførhet”. Vi blev alltså drabbade av ”gifta-pensionärs-skatten i Norge”, den där helt absurda skatt som gör att faktiskt pensionärer efter ett långt liv som gifta äkta makar hade tjänat gott på att skilja sig. Den drabbas vi också av ja.

Men nu kära du som orkat hänga med i inlägget så här långt!!

Alla vet att svag ekonomi svider i ett samhälle där klyftan mellan fattig & rik bara stiger, det svider kanske speciellt i de familjer med barn. Det där eviga samvetet vi föräldrar brottas med i kampen om att vilja barnas bästa jämt. Det fattiga barnet blir alltmer synligt ju mer åren går & vilken förälder får god sömn av det? Men det är fortfarande inte det ekonomiska som gjort att jag stängde dörren efter vår dotter när hon gick till skolan & satt mig ner & grät modiga tårar men även tårar som är så såra att det känns som piggtråd som rinner ur ögonen.

Jag är så djupt olycklig av att tillhöra en grupp människor som redan är ganska botten körd av sjukdom, hälsoföretag med eviga väntetider & ett NAV som stal det sista du kanske hade av självkänsla. Jag är så olycklig av att tillhöra den grupp som till stadigt blir framdragen i politiska debatter & media som gruppen som VALT ATT VARA UFØR men som egentligen bara kan ta bita ihop & göra sin plikt för Norge & vara fruktbar i arbetslivet. Kära lilla dumma du, som tror på den propagandan, jag kan bara svara för mig & för vårt familje AS men -HVEM VELGER UFØRHET? Jo jag vet att det är ett problem att väldigt många unga idag (& kanske några unga äldre) faller utanför arbetslivet onödigt. Det är hemskt, men även där måste man skilja på sjukdom & lathet, vi måste inte minst se till att Norge har ett renspika katastrofal uppföljning av långtidssjuka både från sjukvårdens sida & så även NAV & det är där jag menar regeringen skulle lagt in stöten (det är en annan sida av saken som jag ev kan återkomma till, för jag har en klar mening om problemet sjuka i Norge) i stället för att skära alla över en kam.

Var dag hela året tänker jag på hur jag blir omtalad, hur jag blir bedömd efter hur fräsch eller inte fräsch jag ser ut, hur grannar kanske diskuterar oss & det dom kanske tycker ser ut som det goda liv & om vi verkligen inte borde klarat lite jobb när vi klarar kratta i hagen eller tvätta av bilen. Var dag hela året gnager det mig att politiker & media har målat upp de uføre som en grupp snyltare som lever herrens glada dagar på bekostnad av dig som arbetar & gör dig förtjänt av allt det du omger dig med. Era hållningar svider som piskrapp!! -Men Sessan, du som ser så fräsch ut & är så pigg & glad, borde väl ändå…. Jag blir bedömd för att jag tar mig i kragen de dagar det går & jag fräschar till mig, då går jag genast från sjuk till frisk som en nötkärna i andras ögon. Till & med sjukvården låter sig luras av en fixad fasad… Men så är det de dagar när jag inte orkar, när det inte finns en chans i söderhavet att jag skulle ödsla en kalori av den lilla energi jag har på att fräscha till mig, då skall det mycket till att jag visar mig bland folk eller för dig här. Det lustiga är bara att man då får höra att man måste rycka upp sig. Detta eviga tyckandet & tänkandet kväver mig, för även om du inte säger det in-my-face så vet jag det, för vi uføre diskuteras överallt & hos alla, i alla sociala kanaler, så det har liksom inte gått förbi mig/oss/alla vi uføre.

Hör här:

Ja skall ge er några goda grunder till varför vi aldrig ville v.a.l.t ett liv som ufør framför ett liv som yrkesaktiva.

Vi (in man & jag) kommer inte ifrån socialt missanpassade familjer, vi är fostrade av arbetarföräldrar. Vi har levt många år i yrkeslivet med relativt goda löner, jag som kommunalt anställd i flertalet år (inte direkt höginkomsttagare, men en överlevar-lön) & min man som selvstendignæringsdrivande eller som anställd i lederstillinger. Vi har båda levt liv som ekonomiskt varit väldigt ok fram till sjukdom & olycka drabbade oss. Vi båda har haft stora delar av våra sociala nätverk relaterade till yrkeslivet. Min man var karriär jägare & jag var nöjd med att få min lön & att arbeta med något som berikade mig. Jag har haft ett rikt styre liv & gillat att delta där jag kan göra skillnad. Vi har haft stora drömmar om vårt liv & personliga växt. Vi är personer som båda har en medfödd stolthet & som vill göra rätt för sig. Vi kan gärna sticka oss ut, men är inte de som vill trampa andra på tårna & att skilja sig ut negativt på något sett passar oss fint lite. Så ge mig en enda god grund till att vi idag skulle välja att vara uføre med allt vad det innebär!! Varför kämpar vi fortsatt i helsevesenet om att få prova nya behandlingar, få nya utredningar, prova nya mediciner, få nya biverkningar. Jag kan ge er en god grund till varför vi fortsatt kämpar & har hopp: -Vi drömmer om ett mirakel som ger oss tillbaka om så bara 10, 20, 30, 40, 50 % arbetsför´het, bara något som gör att vi känner oss inkluderade i samhället, värdesatta & liiite mera ekonomiskt oberoende, det hade vart en god start & är en vacker dröm.

Det sägs ofta i de stora rum & fora att det är så lätt att bli ufør. Jag fattar inte vart det kommer ifrån? Jag har själv varit igenom hundratals utredningar, behandlingar, rehabilitering, yrkesrettetattføring (omskolning) över en tid på 15 år, inte för att jag haft diffusa diagnoser (mina är solklara) utan snarare för att jag vägrade godta att bli ufør & för att hälsomyndigheten, NAV & jag velat ha allt utprovat. Jag gick inte med på att söka om att bli ufør för att vara det livet ut, jag gick med om att söka om det för att jag höll på att gå sönder & bli psyk sjuk till slut av ett liv där jag kastades fram & tillbaka i ett system man skall vara frisk för att hantera. Min läkare klarade övertala mig till att det inte var för alltid, om jag blev bättre så kunde jag börja arbeta lite. Jag jobbar ännu emot att bli friskare & att kunna yta i arbetslivet. Men det blir stadigt svårare mentalt, för samhällets hållning till mig som ufør gör att jag inte fattar hur jag skall våga mig tillbaka till eliten, där de sjuka eller lite svagare är ett jobbigt problem man som oftast vill ha bort.

Det är inte så lätt att bli ufør i Norge som de friska vill ha det till. Det är gott möjligt att det är lättare om man ser lat & bedrövlig ut, ung & viljelös, det vet inte jag!! De jag känner som är så uheldige att vara uføre tillhör inte den kategorin utan är stort sett väldigt uppegående människor i utgångspunkten. Oavsett så bedrivs det om dagen en häx-jakt på en minoritet i samhället som i utgångspunkten är fruktansvärt svaga & det är helt fruktansvärt att språkrören för dessa är friska människor som tror sig veta!! Därför tar jag bladet från munnen & öppnar upp med ärlighet.

Jag vill inte längre gråta & skämmas för något jag inte valt själv. Jag vill inte lägga mig om kvällen & vara bekymrad över vad vi kan erbjuda vår dotter i framtiden. Jag vill inte gnälla & jag vill vara tacksam över de ljusa ögonblick, det finns många som har det värre än oss. Men jag vill belysa, hur dina krassa ord i kommentarsfelt under media artiklar om uføre, hur dina ord & din mening i förtrolighet med andra, hur din mening på skolgården eller barnehagen, sticker som en kniv i hjärtat. Den största av alla fasor är att vårt lilla barn skall behöva stå till svars över för andra vuxna eller barn, att hon som har sett hur hårt sjukdom slår mer eller mindre hela sin uppväxt hur mycket vi än försöker skona, skulle behöva höra att hennes föräldrar bara är lata snyltare på ett storslaget välfärdssystem.

Så vill jag avsluta med att säga till dig som tycker att vi sjuka & ”välfärdsberoende” bara syter & klagar:

Om jag lär mig voodoo en dag, så gott att jag kan återkalla det jag ställer till med, med min lilla voodoodocka. -så hade jag stuckit tusen nålar i dockan adresserade till alla er uppblåsta självklarheter som tycker vi som inte är där du är syter & klagar. Ni skulle få bli så sjuka & drabbade av allt vad som följer med att ni satt som jag gör nu & bönar om förståelse & respekt.

Ni vet KARMA, en dag kan det drabba vem som helst.

/SESSAN med förbehåll om ordeling & stavfel, mitt budskap är essensen

18 Comments

  1. Karin
    • ☮ Sessan ☮
  2. Titti
    • ☮ Sessan ☮
  3. Lise
    • ☮ Sessan ☮
      • Lise
  4. josefin
  5. Line
  6. Mia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Enjoy this blog? Please spread the word :)